Vers 1:] 

Jag sa det tyst, jag sa det snällt med händer, 

med blickar, med allt jag känt I köket, i sängen, 

i stilla försök men du hörde mig aldrig – 

du log trots allt "stök" [

Vers 2:] 

Jag skrev det i smulor, i disk, i rutin 

du märkte det aldrig, du sa: “Allt är fint” 

Jag bar mina ord som ett trasigt paket 

men du lyssnade inte – du var där, du vet 

[Refräng:] 

Du hörde mig först när jag skrek 

när rösten gick sönder och kroppen blev vek 

Du hörde mitt hjärta som ett hot i en brand 

men jag ropade bara: "Snälla, se mig nån gång

 som jag är – inte som nån ann' , så sant, minsann" 

[Vers 3:] 

Du sa jag var hård, du sa jag var fel 

men såg inte vägen dit, såg inte ditt spel 

Jag tystnade först, du hörde mig sen 

när jag inte längre orkade- vara din vän 

[Brygga:] 

Kanske var vi båda för rädda, för svåra 

vi viskade sanningar, vi ville bedåra 

Och jag ville ju stanna, jag ville ju nå 

men du var nån annanstans – jag ville förstå

[Sista refräng:] 

Du hörde mig först när jag skrek 

när mitt hjärta var öppet men det var för sent 

Du sa att du lyssnat– men det var för tyst 

Och nu hör du allt – men jag är inte kvar i ditt hus

 [Outro:] 

Och nu är det tyst. Men du lyssnar. Först Nu.